Uppletad

Hur ofta händer det inte att jag tycker att jag krashar och når botten och bestämmer mig för att börja om? Lite hela tiden. Typ som här. Och en massa andra gånger. Men så är det väl som jag skrivit tidigare, att jag måste ha den här processen en gång i veckan. Och varje gång har jag min egen lösning på problemen. När det är något man är missnöjd med i tillvaron, gör något åt det. Emelie sitt inte bara ner och se dina älskade juldagar passera förbi med tårar i ögonen. Ställ dig upp, gör om, förändra, strukturera, gör något annat. Byt ut en kväll framför skräptv mot lussebullsbak. Skippa en drink på babasonic och köp en jättefin julklapp till Matilda istället. Kasta inte dina saker på golvet och gå inte och lägg dig så förbannat sent. Ditt liv är inte en pågående process som du bara råkat bli en del av, det är allt det du väljer.

 

Så jag gör en lista. Börjar uppifrån och ner, och listar allt allt jag skulle vilja ha gjort om jag "bara hade mer tid". Plugga, städa, byta lakan, tvätta mina favorittrosor, måla naglarna, baka lussebullar. Sen ta en sak i taget. Det går så fruktansvärt långsamt och det mesta är tråkigt, men det går frammåt. Efter en timme är lägenheten ren. Efter två timmar har också filosofiuppgiften blivit klar. När det börjar närma sig kvällen är nästan hela listan avprickad, och jag kan sova gott i nybäddad säng med rena lakan och färdig med åtminstone hälften av skolarbetet. Då känns det bra igen. Då är man i fas igen. Åtminstone i en vecka.