Uppletad

Jag vill att ni läser den här. Jag vet att den är lång och kanske inte asrolig, men den är viktig. Den ger ansikten och historier åt den omtalade gruppen "papperslösa".

 

Jag är dom flesta dagar väldigt stolt över Sverige. En något sånär jämställd demokrati där mänskliga rättigheterna och barnkonventionen väger tung. Vi har ett vårdsystem, ett rättssystem och ett politiskt system att vara stolta över. Vi har nog bra mycket mer privilegier än vi kan förstå. Men idag skäms jag för Sverige. Jag skäms för att jag bor i och tillhör ett land som förenklar politiska beslut genom att prata om stora anonyma grupper. "Papperlösa". Alla dom där papperlösa som lever som parasiter på Våran välfärd, som inte har någon inkomst och jobbar svart men ska ha tillgång till vård och skola. Alla dom där miljontals lyckosökande flyktingarna som kommer hit varje år för att få gratis sjukvård och ragga på svenska tjejer. Eller vänta? Kan det vara så att människor flyr över halva jordklotet, från sin familj, sin vänner, sina trygghet, för sitt liv? För en sån grundläggande sak som att få leva? Som vet, bra mycket bättre än anställda på migrationsverket, att de dör om de återvänder till sitt hemland. Att det rasar ett krig där, att politiskt oliktänkande blir förföljda och mördade. 

 

"Det ska vara jobbigt att vara efterlyst" säger polischefen. Hon berättar att dom utvisat en psykiskt sjuk patient på permission och att läkaren blev arg. " Vi har olika mål. Deras mål är att patienten ska bli frisk. Vårt mål är att han ska vara i tillräckligt gott skick för att kunna överföras till ett annat land." Den här människan lämnar mig med en stor klump i magen. Är det här hennes människosyn? Jag måste stanna upp och tänka att DN nog har framställt det värre än vad det är, dom har säkert klippt bort en massor. Men samtidigt, hon verkar mena det. Hon verkar mena att det faktum att människor mår så psykiskt dåligt att de måste tas om hand pga tanken att behöva återvända till sitt hemland inte äns väcker frågan huruvida det är rätt eller fel. Jag blir arg. Och fruktansvärd ledsen. Detta är alltså inte u-landsproducerade varor vi reklamerar och bara "skickar tillbaka", detta är människor. Det hade kunnat vara dina egna barn. 

 

Jag måste erkänna att jag själv inte förstått den fulla innebörden av att vara papperslös och gömd i Sverige. Att alltid vara rädd när man går ute på gator. Alla gator. Varje gång man går ut. På resturanger. På barer. I kollektivtrafiken. Ute på en träningsrunda. När man handlar mat. Bara den absurda tanken att jag och mamma inte hade kunnat vandra in på Ica maxi i fredags för vi var så rädda för poliser. Och då är det framförallt inte den svenska polisen man är rädd för, utan vetskapen om vad som väntar i hemlandet. Hur kan VI låta människor leva såhär?! Och framförallt; Hur kan folk inte bli illa berörda av det här?! Hur sover denna polischef om nätterna? Hur ser hon sina barn i ögonen och pratar om alla människors lika värde?! (om hon nu gör det) Eller våra politiker, hur sover dom om nätterna?! Jag förstår verkligen inte. 

 

Polisen menar att det inte ligger på dom, att det är politikerna som tar besluten och att de bara verkställer dom. Aah visst, må så vara, men hade jag varit polis och blivit tillsagd att hämta en ung pojke i tonåren som ska skickas tillbaka till Somalia, där han riskerar att kidnappas av gerillan och kriga, hade jag nog tvekat. Jag hade nog tänkt att det här kanske inte riktigt går hand i hand med mina värderingar om mänskliga rättigheter och sen hade jag bytt jobb. Jag hade sagt upp mig hellre än att utvisa människor till en säker död. Hur hade jag annars kunnat leva med mig själv? 

 

Fy fan vad jag skäms över Sverige idag. Jag skäms över hur folk kan vara så ofantligt självcentrerade och bara tänka på MIN vård och MIN välfärd som JAG har betalat för. Jag skäms över hur dom nästa vecka tittar på barngalan på tv4 och gärna skänker 400 kr till barnen i Somlia för "det är ju så hemskt det som pågår där". Jag skäms över hur folk så snabbt kan bestämma vem som tillhör och vem som uteblir. Vem som får vara med och vem som ska åka hem. Hur människor inte har tid eller lust att lyssna på riktiga berättelser och erfarenheter. Hur dom "skyddar" sig från att bli berörda. Jag mår så dåligt. Jag blir så jävla arg. 

 

Jag tänker skänka pengar till organisationen Ingen människa är illegal. Hur ska jag annars kunna sova inatt?